Punky Reggae Parteeey

I fredags: förferre hos en kollega som hade någon slags avskedsfest. Jag tryckte i mig så mycket mat jag kunde under så kort tid som möjligt. Var där kanske 40 min och gick innan festen egentligen började. På bussen in till stan avtog festen lite för att sedan komma igång igen när jag mött Tomi och resten vid Spire. Tillsammans gick vi till det där anarkisthaket, vad heter det nu igen? Typ Seomra Spraoi eller något, där det var mycket folk och Lukas spelade skivor. Jag hade med mig egen öl och satt i en mysig soffa innan jag intog min obligatoriska plats på dansgolvet. Hamnade såklart på efterfest hemma hos (åååh minns inte namnet, men en sliten punkare var det) och väcktes av Ross runt 13.00 dagen därpå och upptäckte att heltäckningsmatta är inte så jävla dumt...

Festen fortsatte under lördagen och hölls hemma hos Fucz och ungerska ligan. Skrek mig hes till fransk Oi! och Gatans Lag tills jag tröttnade, tog taxi till Ross och Thomas för att käka frukost. Sova kan man göra när man är död.

The Congos, Max Romeo och Lee "Scratch" Perry @ Tripod, Dublin

Jag sicksackade rekordsnabbt mellan fulla ungdomar och överklasstanter på Grafton igår på väg till Tripod. Regnet mot ansiktet triggade takten ännu mer och jag, bitterfittan, var framme alldeles för tidigt. Kön utanför var lång och fylld av skåningar, pundare och hippies. Mitt humör lyftes inte direkt av ölpriset väl inne eller av toaletterna som saknade sittring. När mitt sällskap väl dök upp ca. 40 min senare, ungefär i samma sväng som DJn fick lägga ner sin jävla eurodisko/hårdrocks-reggae och The Congos började spela kändes det såklart lite bättre. Jag kan inte nog understryka hur låga förväntningar jag tidigare haft på spelningen och när jag säger att jag blev glatt överraskad betyder det bara att The Congos var OK. Inte alls så dub-igt som jag trott. Men visst såg det lite roligt ut när fyra gamla gubbar i _vita_ dreads röjde på scenen och skrek "Rastafarai" helt utan ironi. Stället var vid detta laget ganska fullt med folk och folket var samma urval som de i kön in: pundare, skåningar och hippies. En och annan skinnskalle också, ska väl nämnas.

När Tripod mjukgungat klart till The Congos kom kvällens höjdpunkt Max Romeo in på scenen tillsammans med lite blåskillar och två doatjejer. Resten av bandet var detsamma hela kvällen. Nu var jag tvungen att röra mig: röra på kroppen och röra mig framåt. Det var inte omöjligt att ta sig längst fram men det är det väl aldrig på reggaespelningar vad jag vet. "Chase the devil" hade man ju lite på känn skulle vara bäst och mest drag på och ja, så var det naturligtvis men även "One step forwards, two step backwards" var riktigt grym. "Wet dream" var heller inte dåligt! Max är så gammal, stackarn, så han orkade inte köra mer än 5-6 låtar innan födelsedagsbarnet (barn haha) Lee Perry fick ta över micken. Emellan konserterna var det rökpaus, som konferenciern kallade det, i 15 min. Denna uppmaning eller vad fan det nu var anammades och folk strömmade hit och fucking dit och artisterna försvann spårlöst.

Kvarten senare stod jag kvar i samma hörn som tidigare, butter och trött. Suckade. Lee Perry kom in och såg ut som en punkare från Värmland med sitt rosa skägg och hår och patcher på kavajen och grejer överallt. Alla på scen tog på sig glasögon med lampor på och Scratch började prata sitt djävulsspråk och publiken kunde inte göra annat än jubla. Jag? nej, jag bara skrattade. Spelningen i sig gjorde Lee inte så bra men han är ju Lee Perry och bara det är värt att sätta på en scen för folk att titta på. Han drog mest covers och sånt. Spelningen spårade ur på slutet när Congos joinade Perran på scenen och alla bara typ talade i tungor eller nåt. Publiken började gå för att hämta jackor. Inget extranummer.


Nattbussen hem gick fint, jag träffade VG och vi höll oss vakna hela vägen.

Konsert ikväll

Ikväll ska jag se Lee "Scratch" Perry, Max Romeo och The Congos på Tripod. Woho!
Bilder kommer imorgon. Jag lovar.

Min St. Patrick's day

I Temple Bar nära Dame Street ligger The Foggy Dew och igår när jag tryckt mig igenom en miljon turister från hela världen iklädda leprechaunhattar kom jag in på puben i fråga tidig eftermiddag. Puben var inte mindre tätbefolkad än resten av Temple Bar och jag bara suckade när jag såg ormgropen av grönt virrvarr och shamrocks. Jag fick leta ett tag innan jag hittade mitt sällskap och stämningen blev snart uthärderlig eftersom alla var glada och The Pogues spelades på en lagom hög volym. Jag var alltså i Temple Bar på en irländsk pub (som heter FOGGY DEW) på St. Patrick's day och lyssnade på The Pogues. Klyshigt? Ja.

Vi gick ut och kollade lite på folk och parad och sånt men återvände till Foggy för att stanna där till 18-snåret. Stämbandet skulle ha sitt och det kliade ganska frisk i karaokemuskeln som sitter någonstans i hjärnan (jag tränade den en del i Japan). Punk Rock Karaoke på Thomas House började klockan 8 eller 9 och då var jag rockstjärna. Jag sjöng duett med Mark på både "Baggy Trousers" och "If the Kids are United" och ja, jag var rockstjärna.



Efterfesten hölls hemma hos Roscos och Thomas grannar mittemot Thomas House men eftersom Thomas är i Frankrike tog jag mig friheten att vila ögonen en stund i hans säng. En stund blev till en natt och när jag vaknade undrade hur jag kunde missa hela efterfesten på fucking Paddy's day. Min teori: igår var jag Fesen så efterfesten var bara en dålig uppföjare inte ens värd att delta i. Eftersom jag fått mycket sömn så mådde jag bra och tog mig friheten att läsa några kapitel i "Trainspotting" som jag hittade på en hylla. När jag kände mig åksjuk av alla bokstäver bestämde jag mig för att dra, tog en mandarin krånglade upp dörren. Väl nere på innergården kom jag på att jag inte kunde koden till låset i grinden. Jag stod och krånglade och försökte minnas i 20 minuter innan jag kom på vad Rosco sagt igår kväll innan jag gick och la mig. Yes!



Idag har varit bra och nu ska jag till träningen. Yeay. Det är regn och blåst och lera. Bakfylle-Dublin är underbart.

mat

Det här inlägget ska handla om mat. Igår hade jag storkok och när jag stod och formade mina sötpotatisbiffar sprängdes glaset i vår varmluftsugn IGEN. Vafan?... Som om det inte var nog med förra gången det hände när jag och Alex inte kunde göra våra goda rotgrejer i ugn utan fick steka och koka. I ugnen denna gång hade jag några aubergineskivor som jag hade sett fram emot att äta utan att oroa mig för glassplitter. Det gjorde jag i alla fall... Hur som helst: mat jag lagade igår: sötpotatisbiffar MMMMMMMMMMMMMmmmmmmmmmmmmmmmmmmmm; thaigryta med palsternacka och broccoli och morot och groddar och squash gott mmm.

Imorgon är det St. Patrick's Day och jag lovar att blogga om det är att fira det i Dublin.

Some kind of hate/love/sjukdom/knark/-ism

Veckan har varit intensiv och händelserik och jag har sett Alice i underlandet i 3d, varit på matmarknad (as usual) och lördagen, igår alltså, var höjdpunkten. Innehåll: Guinness Storehouse rundtur; Govindas; matmarknadx2; rugbyvinst mot Wales och vår i Dublin en lördag. När dagen led mot kväll drogs vi som magneter till Thomas House där det var musik och dans och fest i allmänhet. När jag hade snott tillräckligt många obevakade halvfulla pitchrar och Johan blivit tillräckligt bra kompis med irländaren Lukas (läs: när Thomas House stängde) gick vi med honom och några andra punks till Fibber Magees. Inte den närmaste Fibbers, utan den som ligger på Parnell Street, på norra sidan, typ aaaaslångt från Thomas House. Lukas och hans polare har typ dubbelt så långa ben som jag och jag sprang nästan hela vägen... Vi stannade på Fibbers och muckade med några idioter som utgav sig vara fascister, de var som väntat inte så populära bland punksen som vi beblandat oss med. När det var dags för mig och Johan att röra på apostelhästarna stod de (idioterna) utanför Fibbers och rökte. Vi gick och mindade våra egna business när de började följa efter oss och skrika och mucka. Det blev ingen fight men blä så nära det var. Jag pallar fan inte sånt alltså. Fibbers verkade vara ett trevlig ställe men om det hänger fucking bonn-nassar där är jag inte så kåt på att gå dit.

Idag ville jag bort från all uppkokad ilska och vad kan bättre locka fram det mjuka i människan än ett gulligt djur? Runt lunch åkte vi ut till Howth som ligger norr om Dublin för att kolla på sälar. ÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅÅHHHHHHHHHH DDETS=#M=E%(wx05023w det var så himla fina mmmmmmmmmmm sälar mmmmmm söta djur hjärta. mmmmm fin natur och hav och öar och klippor och vågor och sol och vår och båt och hav och fåglar och sälar. puss på howth.

VÅREN

Vår i Dublin! Världens bästa dag!

vi har i alla fall tur med vädret

Thomas bor på Thomas Street, precis mittemot Thomas House och igår var jag där och bakishängde. Vi lyssnade på fransk oi! och var lagom sega. När jag fått nog av anekdoter om skins som drunkat när de försökt rädda katter i vatten och annat franskt, så tog jag bussen till min hood och gick på avskedsfest för min chef på Courtyard. Vi fick två öl var gratis och när jag sett botten på dem, men även på min plåbok kallade jag det en dag och traskade hemåt.

Idag ska mitt lag spela en jätteviktig match och om vi förlorar kan vi inte vinna ligan. Alla i laget är så fokuserade just nu, det är märkligt att se det utifrån. Jag, som inte har någon tävlingsinstinkt whatsoever, har lite svårt att se allvaret i det men jag låtsas och skämtar inte så mycket, för att visa hänsyn till dem och till tränarna. Idag ska jag inte spela heller, utan bara titta. Nästa match däremot kan det hända att jag blir inbytt, om så skulle ske är jag väldigt nervös.
Senare, i eftermiddag landar Johan i ett plan från Arlanda (nej, inte ryanair!!!!!) och stannar här lite mer än en vecka. Det blir fullt hus eftersom VGs girlie är här på besök. Vi har inga större planer för veckan men ska försöka hinna med ett besök på Guinness brewery och kanske Tea Garden(där man röker te i vattenpipa). Fredagsplanen är väl som vanligt: supa i Dublin, men denna gång mer specifikt på Thomas House och klubben Some Kind of Hate som på postern lovar: OI! punk hardcore psychobilly.

ps. Det är så jääääävla fint väder!!! WOHO

Sleepless in Dublin.not.

Igår var jag och Alex på Pressure Drop på Twisted Pepper. Pressure Drop är ett 7-mannaband som bara spelar covers på gamla skaklassiker och det var så jävla värt! Vi kunde alla låtar och dansade igenom den oändligt långa spelningen. Tyvär var det bara vi som dansade, och fyra till. Efter "Too much pressure" och "Monkey man" och alla andra ja, ni fattar vilka låtar som spelades gick vi till The Mezz i Temple Bar. På The Mezz var det något slags goth/svartrockband som spelade och det var inte lika bra som Pressure Drop, såklart, men ändå bra att ha i bakgrunden. Vi satt längst bak, längst in i ena hörnet tills vi söp oss fram till dansgolvet. När Mezz stängde tog vi nattbussen hem. Några timmar senare väckte en man i neongul väst oss och vi, mer förvirrade än Don Quijote (Quixote?), bad honom säga till när vi var vid Louisa Bridge. Vi ställde oss upp och insåg att bussen nog inte skulle stanna vid Louisa Bridge eftersom den redan stod stilla. I bussgaraget. Mannen i den neongula västen borde tyckt denna situation var väldigt rolig, men här är det uppenbarligen ganska vanligt att folk somnar på nattbussen och hamnar i det där garaget. Han gav oss en vägbeskrivning till stan som vi glömde så fort vi börjat gå enligt anvisningarna. Tummen ut mot vägen lyckades locka till sig en taxi efter 20 min och €40 senare var vi hemma alldeles för sent.

Imorse gick alarmet klockan 9 och Alex gav sig iväg till flygplatsen i hast. Jag sitter här nu några timmar senare och äter passionsfruktsorbet från Lidl. Funderar på att dra in till matmarknaden. Ikväll har min chef avskedsfest på lokala puben och alla mina kollegor ska dit. Det kan knappast slå gårdagens bravader men kul blir det nog ändå.