The Congos, Max Romeo och Lee "Scratch" Perry @ Tripod, Dublin

Jag sicksackade rekordsnabbt mellan fulla ungdomar och överklasstanter på Grafton igår på väg till Tripod. Regnet mot ansiktet triggade takten ännu mer och jag, bitterfittan, var framme alldeles för tidigt. Kön utanför var lång och fylld av skåningar, pundare och hippies. Mitt humör lyftes inte direkt av ölpriset väl inne eller av toaletterna som saknade sittring. När mitt sällskap väl dök upp ca. 40 min senare, ungefär i samma sväng som DJn fick lägga ner sin jävla eurodisko/hårdrocks-reggae och The Congos började spela kändes det såklart lite bättre. Jag kan inte nog understryka hur låga förväntningar jag tidigare haft på spelningen och när jag säger att jag blev glatt överraskad betyder det bara att The Congos var OK. Inte alls så dub-igt som jag trott. Men visst såg det lite roligt ut när fyra gamla gubbar i _vita_ dreads röjde på scenen och skrek "Rastafarai" helt utan ironi. Stället var vid detta laget ganska fullt med folk och folket var samma urval som de i kön in: pundare, skåningar och hippies. En och annan skinnskalle också, ska väl nämnas.

När Tripod mjukgungat klart till The Congos kom kvällens höjdpunkt Max Romeo in på scenen tillsammans med lite blåskillar och två doatjejer. Resten av bandet var detsamma hela kvällen. Nu var jag tvungen att röra mig: röra på kroppen och röra mig framåt. Det var inte omöjligt att ta sig längst fram men det är det väl aldrig på reggaespelningar vad jag vet. "Chase the devil" hade man ju lite på känn skulle vara bäst och mest drag på och ja, så var det naturligtvis men även "One step forwards, two step backwards" var riktigt grym. "Wet dream" var heller inte dåligt! Max är så gammal, stackarn, så han orkade inte köra mer än 5-6 låtar innan födelsedagsbarnet (barn haha) Lee Perry fick ta över micken. Emellan konserterna var det rökpaus, som konferenciern kallade det, i 15 min. Denna uppmaning eller vad fan det nu var anammades och folk strömmade hit och fucking dit och artisterna försvann spårlöst.

Kvarten senare stod jag kvar i samma hörn som tidigare, butter och trött. Suckade. Lee Perry kom in och såg ut som en punkare från Värmland med sitt rosa skägg och hår och patcher på kavajen och grejer överallt. Alla på scen tog på sig glasögon med lampor på och Scratch började prata sitt djävulsspråk och publiken kunde inte göra annat än jubla. Jag? nej, jag bara skrattade. Spelningen i sig gjorde Lee inte så bra men han är ju Lee Perry och bara det är värt att sätta på en scen för folk att titta på. Han drog mest covers och sånt. Spelningen spårade ur på slutet när Congos joinade Perran på scenen och alla bara typ talade i tungor eller nåt. Publiken började gå för att hämta jackor. Inget extranummer.


Nattbussen hem gick fint, jag träffade VG och vi höll oss vakna hela vägen.